Dags att vakna upp ur dvalan mina kära vänner!

Nu ska jag ta mig tid att berätta något för er mina kära vänner. Det är nämligen dags att ni alla vaknar upp och spräcker den där uppblåsta ballongen som kallas självömkan ni går omkring i

Vad menar jag med detta då?

Jo det ska jag gladeligen berätta. Det är nämligen så att jag blir så jävla förbannad varje gång jag läser någon som på Facebook eller i tidningen eller vilket annat socialt media som helst uttrycker orden:

Det är när det är som jobbigast man inser hur många vänner man har som bryr sig!

eller

Tack för alla vänliga ord, de värmer i så svåra tider!

Skitsnack säger jag. Vad jag menar är att är ni så jävla tröga att ni inte inser att ni ALLTID har vänner som bryr sig? Även när det går bra. Det är nämligen så att ni måste öppna den där låsta dörren som stänger inne er från all omtanke i värden. Och bara för att det händer något dåligt måste ni söka upp Facebook för att få omtanke. Det kallas en omväg.

Jag skulle vilja påstå att de som enbart skriver och beklagar sorgen på internet inte har gjort ett dugg för att faktiskt visa det. Det har blivit ett kryphål som folk stärker sina egna egon med istället för att på riktigt visa att man bryr sig. Man har skrivit ett par bra sammansatta meningar sen klappar man sig på axeln och säger - Gud vad duktig jag är som visar att jag bryr mig.

Hörde en smart man som en gång sa:

-Varför ska jag gå omkring och känna mig ensam, när jag är fast på en planet med sex miljarder andra människor som känner exakt likadant!

Är det inte dags att vi går ut och älskar livet? Kan vi inte alla idag ta och åtminstone ringa några av de vänner vi faktiskt har bara för att säga hur tacksam du är för att han eller hon finns och hur mycket vi älskar dom. Kanske kommer kommer även de inse lika väl som du att man faktiskt har vänner som bryr sig, även när man mår bra.

Jag älskar er alla mina vänner.

 Men det är dags att ni vaknar!